Internationellt svar på det armeniska folkmordet (1915–1917): Otillräckligt

Begränsat, reaktivt och i slutänden ineffektivt

Allierade makter (Storbritannien, Frankrike, Ryssland) utgav gemensam förklaring (maj 1915) som fördömde "brott mot mänskligheten och civilisationen" — första användningen av termen. Varnade ottomanska tjänstemän om personligt ansvar.
USA (neutralt tills 1917): Ambassadör Morgenthau rapporterade utförligt; President Wilson protesterade privat. Inga sanktioner, inget ingripande.
Tyskland (ottomansk allierad): Ambassadör Wangenheim dokumenterade gräuel; Berlin ignorerade för att bevara alliansen.

Near East Relief (NER): USA-ledet, samlade in 100 M+ USD (ekvivalenta miljarder idag). Räddade hundratusentals barn/flyktingar i Syrien, Libanon, Grekland, Armenien.
Röda Korset / Röda Halvmånen: Begränsad tillgång; ottomanska restriktioner.
Missionärer: Gav skydd, vittnesmål (t.ex. Leslie Davis, Henry Riggs).

Konsulära rapporter (USA, Tyskland, Österrike, Italien, Vatikanen).
Journalister (t.ex. NY Times 145 artiklar 1915).
Bryce-rapporten (1916): Brittisk utredning (Viscount Bryce, Arnold Toynbee) — avgörande bevis.

Ottomanska krigsdomstolar (1919–20): Vissa domen, men flesta gärningsmän flydde/undgick.
Allierade tribunaler (Sèvres, 1920): Aldrig ratificerade; kemalistisk seger avslade utsikterna.
Inget internationellt tribunal. Straffrihet rådde.

30+ länder erkänner numera folkmordet (först: Uruguay 1965). Turkien förnekar. USA erkände 2021 (Biden).