Latitudextrem i världens öknar

Öknar definieras av torrlighet, inte temperatur, så de kan existera vid förvånansvärt höga och låga latituder. Här är rekordhållare för nordligaste och sydligaste öknarna på jorden.

Nordligaste öknen: Ellesmereön, Kanada (82°N)

Den polära öknen på norra Ellesmereön i Nunavut, Kanada, håller rekordet. Trots sin extrema högaarktiska latitud får den mycket lite nederbörd (mindre än 100 mm årligen), vilket kvalificerar den som en öknen. Landskapet präglas av iskappar, karga berg och frostspruckna terränger. Växt- och djurlivet är extremt knappt, begränsat till hårda mässor, lavar och mikroorganismer.

Sydligaste öknen: Simpsonöknen, Australien (24°S)

Medan Antarktis innehåller världens största polära öknen, är Simpsonöknen i centrala Australien den sydligaste icke-polära öknen. Belägen vid ungefär 24°S, präglas den av stora parallella sanddyner – några av världens längst – som sträcker sig över gränserna mellan Northern Territory, Queensland och South Australia. Den får något mer regn än polära öknar men förblir torrig på grund av höga avdunstallhastigheter.

Varför latitud ensam inte definierar öknar

Öknar definieras primärt av låg nederbörd (vanligtvis <250 mm/år) och hög avdunstning. De förekommer vid olika latituder på grund av faktorer som:

• Subtropiska högtryckszoner (t.ex. Sahara, Arabiska, Australiska öknar runt 20°–30° latitud)
• Regnskuggor bakom bergskedjor (t.ex. Atacama, Great Basin)
• Kontinentala inre långt från fuktkällor (t.ex. Gobi, Taklamakan)
• Kalla polarregioner där vatten är bundet i is (Antarktis, Arktis)

Således sträcker sig öknar från 82°N till 78°S (Antarktis), vilket bevisar att torrlighet, inte latitud, är den definierande egenskapen.