Vem förkastade spansk styre i Sydamerika? En bred koalition

Förkastandet av spansk styre var inte en enda rörelse utan en kontinental våg av revolutioner (1808–1826) driven av en mångsidig koalition:

Nyckelaktörer

• Criollos (amerikafödda vita): Ledarklassen. Frustrerade över uteslutning från höga ämbeten (reserverade för Peninsulares), handelsrestriktioner och skatter. Ledare: Bolívar, San Martín, Hidalgo, Morelos, Sucre, O'Higgins, Artigas.
• Mestizos & Ursprungsfolk: Massbasen. Motiverade av markförlust, tributskatter, tvångsarbete (mita), etnisk diskriminering. Ofta mobiliserade av Criollo-ledare men med egna agendor (t.ex. Tupac Amaru II uppror 1780–81 förlöpare).
• Afro-etterkommande (Förslavade & Fria): Kämpar på alla sidor. Lovades frihet för tjänst (t.ex. Bolívars "Befriare" dekret, San Martíns Andearmé). I Venezuela/Colombia var pardos (blandade afrikanska) avgörande kavalleri (llaneros).
• Kvinnor: Manuela Sáenz, Juana Azurduy, Leona Vicario, Policarpa Salavarrieta – spioner, finansiärer, krigare, organisatörer.
• Präster: Lägre präster (Hidalgo, Morelos i Mexiko; Rodríguez i Venezuela) ledde ofta; hierarkin mest lojalistisk.

Utlösare

• 1808: Napoleon invaderar Spanien, avsätter Ferdinand VII → legitimitetskris.
• Upplysningssidéer, USA/Franska revolutionens exempel.
• Ekonomiska klagomål (monopol, skatter).

Resultat

1826 hade Spanien kvar endast Kuba och Puerto Rico. Nya republiker: Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador, Paraguay, Peru, Uruguay, Venezuela. Brasilien blev en separat kejsardöme (portugisiskt).

Det var en flertklass, fleretnisk förkastande av kolonialism, även om post-oberoende-ordningen i stort bevarade Criollo-privilegier.