Varför Stilla havets politiska gränser förändrades: Europeisk kolonialisering & dekolonisering

Tvåfasförändring

1. Kolonisering (1500–1800-tal) – Spanien, Portugal, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan, USA partitionerade Stilla havet i kolonier (Filippinerna, Nederländska Östindien, Franska Polynesien, Brittiska Fiji/Gilberts, Tyska Samoa, USA Hawaii/Guam, etc.).
2. Dekolonisering (mitten 1900-tal) – Efter WWII självständighetsrörelser skapade suveräna stater: Indonesien (1949), Papua Nya Guinea (1975), Fiji (1970), Samoa (1962), Salomonöarna (1978), Vanuatu (1980), Mikronesien/Palau/Marshallöarna (1980–90-tal), plus territorier som återstår (Franska Polynesien, Nya Kaledonien, Guam, etc.).

Resultatkarta

Dagens Stilla havets politiska geografi – 14 oberoende ö-nationer, plus territorier för Frankrike, USA, UK, NZ, Australien – speglar direkt denna kolonial partition och efterföljande självbestämmande.