USA:s förvärv av Panama Canal-rättigheter: Två traktat, en revolution

USA säkrade rättigheter att bygga och kontrollera Panamakanalen genom en tvåfasad diplomatisk och tvångsstrategi:

Fas 1: Misslyckat traktat med Colombia (1903)

• Hay–Herrán-traktat (jan 1903): Colombia beviljade USA 100-årigt arrende av 10 km kanalzón för $10M + $250K/år.
• Colombianska senaten avvisade det (suveränitetsoro, otillräcklig betalning).

Fas 2: Panamas avskiljande & USA:s erkännande (nov 1903)

• USA uppmuntrade/stödde panamanska separatister (Bunau-Varilla, Amador-bröderna).
• USS Nashville hindrade colombiansk truppanlandning – kanonbåtsdiplomati.
• Panama förklarade sig självständigt (3 nov); USA erkände det (6 nov).

Fas 3: Hay–Bunau-Varilla-traktat (18 nov 1903)

• Undertecknad med Philippe Bunau-Varilla (fransk ingenjör, Panamas ad hoc envoy – ingen panaman närvarande).
• Beviljade USA i evighet: 10-mil bred kanalzon, "alla rättigheter, makt och auktoritet som om suverän".
• $10M i förskott + $250K/år (från 1913).

Fas 4: Torrijos–Carter-traktaten (1977) → Överlåtelse (1999)

• 1977 Traktaten: Neutralitetstraktat (USA försvarar kanalens neutralitet); Panamakanal-traktat (fasvis överlåtelse).
• 31 dec 1999: Full panamansk suveränitet; Panama Canal Authority (ACP) övertar drift.

USA kombinerade traktatförhandlingar, hemligt regimestöd och militärt närvaro för att få koncessjonen – senare vände riktning under latinamerikansk press och förändrade geopolitik.