Syreflaskor på Everest: Inte obligatoriska, men ofta använda – här är matematiken

Att klättra Everest kräver inte syreflaskor. Men de flesta klättrare använder dem över 7 000 m. Här är nyanserna:

Fysiologi på höjd

• Havsnivå: pO₂ = 21 kPa (21 % av 101 kPa).
• Everest-toppen (8 849 m): pO₂ = 7 kPa — **33 % av havsnivå**.
• Artär O₂-mättnad: Sjunker från 98 % (havsnivå) till 50–70 % (toppen, utan O₂). Kognitiv/motorisk funktionsnedsättning allvarlig.

Vem klättrar utan O₂?

• Elit högfjällsklättrare (Messner, Habeler, Loretan, Nims Purja, Kilian Jornet).
• <2 % av toppbestigare. Kräver: genetisk hypoxitolerans, års acclimatisering, långsamt tempo, lågt BMI.
• Risk: HACE/HAPE, frostskada (dålig perfusion), död – dödlighet 2–3x högre än O₂-användare.

Typiskt O₂-regim (Kommerciella expeditioner)

• Start: Camp 3 (7 200 m) eller Camp 4 (7 900 m / South Col).
• Flöde: 1–2 L/min (vila), 2–4 L/min (klättring).
• Flaskor: 4–6 L kolfibre (Poisk, Summit Oxygen). Varje håller 4–8 timmar vid 2 L/min.
• Totalt per klättrare: 5–8 flaskor (toppdyk + reserv). Sherpas bär 2–3 var.
• Kostnad: $500–$800/flaska (fylld) + regulator/mask ($1 500).

Varför "Inte obligatoriskt" ≠ "Inte behövs"

Utan O₂: toppdag = 12–18 timmar i Dödzonen. Med O₂: 8–12 timmar, tydligare beslut, varmare extremiteter, högre framgångsgrad (60 % vs. 30 % för icke-O₂ på kommersiella lag).

Etisk not

Kastade flaskor sopar berget (tusentals). Vissa operatörer kräver nu nerförtransport. "Rena klättringar" får respekt.

O₂ på Everest är som en fallskärm: inte obligatorisk, men att hoppa utan en är en mycket specifik typ av hybris.