När började de första veterinärerna eller djurläkarna praktisera medicin?

Veterinärmedicinens historia kan spåras tillbaka till antiken. Det tidigaste kända beviset på veterinärpraxis är en sumerisk lertavla ristad runt 3500 f.Kr., föreställande en präst som behandlar ett djur. I det antika Indien erkändes veterinärmedicin som en separat disciplin, och Arthashastra (2:a århundradet f.Kr.) listar fyra kategorier av djurläkare:hästläkare, elefantläkare, boskapsläkare och fågelläkare. I antikens Grekland och Rom var veterinärer ansvariga för vården av djur som användes i krigföring, jordbruk och transporter. Den första kända grekiska veterinären var Hippokrates (460-377 f.Kr.), som skrev en avhandling om veterinärmedicin. Den romerska veterinären Columella (1:a århundradet e.Kr.) skrev en omfattande bok om veterinärmedicin och gårdsförvaltning.

Under medeltiden minskade veterinäryrket på grund av den rådande religiösa uppfattningen att djur var själlösa och därför inte värda sjukvård. Konsten att helande djur bevarades dock av klosterordnar och islamiska lärda. Den italienska munken från 1200-talet, Jordanus Ruffus, skrev en bok om veterinärmedicin som användes flitigt i århundraden.

Det moderna veterinäryrket började växa fram på 1700-talet med inrättandet av veterinärskolor i Frankrike, Italien och Sverige. Den första veterinärskolan i Storbritannien grundades i London 1791, och den första veterinärskolan i USA grundades i Philadelphia 1855.

Veterinärmedicin är idag erkänt som ett livsviktigt yrke, och veterinärer spelar en viktig roll för att skydda djurs och människors hälsa och välbefinnande.