Länder som inte accepterar flyktingar

**Inget land förbjuder helt flyktingar** enligt internationell rätt. **1951 års Flyktingkonvention** och **1967 års Protokoll** (149 parter) förpliktar undertecknare till **icke-refoulement** (ingen återföring till förföljelse) och grundläggande rättigheter. Men de facto-barriärer varierar starkt:

• Australien – Offshore-hantering (Nauru, PNG); båtavvisning; tillfälliga skyddsvisum; inget permanent bosättning för obehöriga ankomster.
• Nya Zeeland – Låg årlig kvot (1 500); strikta säkerhets/hälsokontroller; inga asylsökande med båt.
• Japan – Mycket låg erkännandegrad (<1 %); långvarig häktning; alternativ: humanitära vistasstillstånd.
• Sydkorea – Låg erkännandegrad; restriktiv asylprocess.
• Persiska viken-stater (Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar, etc.) – Inte konventionsparter; värdar arbetskraftsmigrantar men ger sällan flyktingstatus; vissa syrier givna "besökare"-status.
• Israel – Afrikanas asylsökande (Eritrea, Sudan) möter häktning, "frivillig avresa"-press; få erkännanden.
• Ungern, Polen – EU-medlemmar men avvisar fördelningskvoter; gränsstängsel; restriktiva lagar.

Skillnad

**Icke-undertecknare** (t.ex. Indien, Pakistan, Indonesien, Malaysia, Thailand, flesta vikenstater) har inget fördragsligt skyldighet men kan värda flyktingar ad hoc. **Undertecknare med restriktiv genomförande** skapar "skyddsluckor". Global Compact on Refugees (2018) söker bördeldelning men är inte bindande.