Nordliga Stilla havets botten: Domineras av abyssala slätter vid 4 500–6 000 meters djup

Nordliga Stilla havets botten består i huvudsak av **abyssala slätter** – stora, platta, sedimenttäckta ytor vid 4 500–6 000 m djup. De täcker ~50% av bassängen, vilket gör dem till jordens mest utsträckta enda landform.

Abyssal slätt bildning

Turbiditströmmar (densitetsdrivna sedimentflöden) rasar ner kontinentalhalter genom submarina canyoner, deponerar graderade lager (Bouma-sekvenser) över slätten. Pelagisk regn (foraminifärer, kokkolitoforer, diatomeer, lera) lägger till 1–5 mm/kyr. Resultat: smidig topografi (<100 m relief över 100 km).

Sedimentkällor

• Terrigena: Floder (Columbia, Fraser, Yukon, Amur, Huang He, Yangtze) – men de flesta fastnar på hyllor.
• Vulkaniska: Aska från Ring of Fire-utbrott (distinkta lager = kronostratigrafi).
• Biogena: Kiselhaltiga (diatomeer, radiolaria) söder om 40°N; kalkhaltiga (foraminifärer) norr – men CCD (Calcite Compensation Depth) ~4 500 m lossnar CaCO₃.
• Hydrogena: Mangan-noduler (potatisstora, 10–20% Mn, Ni, Cu, Co) – växer mm/Myr. Gruvintresse.

Liv på slätterna

Låg biomassa, hög diversitet. **Meiofauna** (nematoder, copopoder, kinorhynker) dominera antal. **Makrofauna:** Polykaeter, isopoder, amphipoder, holothurier (sjökonjak – "dammsugare"), xenofyoforer (jätteprotister, 10–20 cm). **Megafauna:** Skällar (grenadier), käxlingar, trippelfisk, bläckfiskar (Graneledone). Asfaltärare på valfall.

Andra Nordliga Stilla havets bottenegenskaper

• Undervattenberg: 10 000+ (Kejsare, Hawaiiska, Marcus-Wake-kedjor). Biodiversitets-hetpunkter.
• Gropar: Mariana, Kuril-Kamchatka, Aleutiska, Japan, Izu-Bonin – hadala djup.
• Ryggar: Juan de Fuca, Gorda, Explorer (spridningscentra). Hydrotermiska källor.
• Plattor: Shatsky, Hess, Ontong Java (förtjockad skorp).

Den abyssala slätten är standardbotten – "bakgrunden" på vilken alla andra egenskaper är pålagda.