Gemensamma drag hos brittiska och franska mandat i Mellanöstern

Efter WWI tilldelade Nationernas Förbund **klass A-mandat** till Storbritannien och Frankrike över före detta ottomanska arabiska territorier. Trots rivalitet delade deras mandat strukturella likheter:

1. Juridisk bas: Nationernas Förbunds mandat

Artikel 22 i stadgan: "välfärd och utveckling" av folk "som ännu inte kan stå på egna ben" — förberedelse för självständighet.

2. Uppgett mål: Opfostran mot suveränitet

Båda lovade att bygga institutioner, infrastruktur och självstyrande kapacitet — även om tidslinjer var vaga och egenintresse ingrep.

3. Terrioriell uppdelning

• Brittiska: Irak, Palestina (inkl. Transjordanien), senare delade i Mandat Palestina & Emiratet Transjordanien.
• Franska: Syrien, Libanon (Stora Libanon utuggen för maronitisk majoritet).

4. Administrativ påtvingande

• Centraliserade byråkrati, europeiska lagkodar, fastighetsregister, skattesystem.
• Brittiska: Indirekt styre via lokala eliter (irakisk monarki, palestinska notabler).
• Franska: Direkt styre, assimilationspolitik (écoles laïques, franska språket, centraliserade prefekter).

5. Ekonomisk reorientering

• Integration i imperiska ekonomier: kontantgrödor (bomull, siden), resursutvinning (irakisk olja från 1927), infrastruktur (järnvägar, hamnar) som tjänade metropolens behov.
• Valutastyrelser knutna till pund sterling (brittiska) eller franc (franska).

6. Kulturellt & utbildningsmässigt inflytande

• Missionsskolor, franska/engelska språkets elit, tryckpressar, moderna universitet (American University of Beirut, 1866; Baghdad College, 1932).
• Kvinnors utbildning framsteg (särskilt i Libanon, Irak).

7. Nationalistiskt motstånd

• Irak: 1920 Revolution → monarki (1921), traktatssjälvständighet (1932).
• Syrien: 1925–27 Stora upproret; 1941 självständighet proklamerad, 1946 fransk avtag.
• Palestina: Arabiskt uppror 1936–39; sionistisk-brittisk konflikt; 1948 krig.
• Libanon: 1943 självständighet (Nationella pakten).
• Transjordanien: 1946 självständighet (Hashemitiska kungadömet).

8. Arvet av artificiella gränser

Sykes-Picot-linjerna ignorerade sektariska, stamiska, etniska geografier — sådde framtida konflikter (kurder, sunniter/shiiter, kristna, palestinier, alawiter).

Båda mandat upphörde 1949, lämnade stater med svaga institutioner, omtvistad legitimitet och varaktig regional instabilitet.