Järnvägar bar inte östeuropeiska invandrare till USA — Ångbåtar gjorde det

Förutsättningen är historiskt felaktig: järnvägar var inte en betydande faktor för östeuropeisk invandring till Amerika (1880–1924).

Vad som faktiskt hände

• Ursprung: Ryska riket (Polen, Ukraina, Vitryssland, Litauen), Österrike-Ungern (Galicien, Bukovina), Rumänien.
• Tryckfaktorer: Fattigdom, marklöshet, pogromer, värnplikt, politiskt förtryck.
• Dragfaktorer: Industriella jobb (stål, kött, kläder), mark (Homestead Act), kedjeinvandring.
• Transport: Ångbåtar (Hamburg-Amerika, Norddeutscher Lloyd, Cunard, White Star) från Bremen, Hamburg, Rotterdam, Antwerpen, Liverpool → Ellis Island (NY), Baltimore, Philadelphia, Boston, Galveston. Överfart: 7–14 dagar.
• Järnvägarnas roll: Efter ankomst — spridning från hamnar till inre destinationer (Chicago, Pittsburgh, Cleveland, gruvstäder). Europeiska järnvägsnät fick invandrare till avgångshamnar, men den transatlantiska etappen var fullt sjöbaserad.

Varför förvirringen?

Järnvägar *gjorde* massinvandring möjlig *inom* USA (västerut expansion, urbanisering) och i Europa (landsbygd→hamnstäder). Men havskorsningen — det definierande barriären — erövrades av ånga, inte stålräls.

Östeuropéer kom med båt. Järnvägar tog dem från kajen till fabriken.