Nigerias självständighet: Inte "viljest given" – vunnen genom press

Premissen är falsk. Storbritannien beviljade inte Nigeria självständighet "mer viljest" än andra kolonier. Vägen var omstridd, förhandlad och krisdriven.

Den verkliga tidslinjen

• 1940-talet: Nationalistisk uppgång (Nnamdi Azikiwe, Obafemi Awolowo, Ahmadu Bello) – partier, tidningar, strejker.
• 1946 Richards-konstitutionen: Brittiskt påtvingat regionalism (Nord, Väst, Öst) – fördjupade etniska splittringar.
• 1951 Macpherson-konstitutionen: Begränsat självstyre – nigerianer krävde mer.
• 1953 Konstitutionell kris: Motion för självständighet (1956) avvisad av Nord → Kano-upplopp. Londonkonferenser (1953, 1954, 1957, 1958).
• 1954 Lyttleton-konstitutionen: Federalism, regionala premiärministrar – men brittiskt behöll försvars, utrikes, polis.
• 1957–58: Östra & Västra regioner självstyra; Nord försenat (1959).
• 1959 Val: NPC (Nord) + NCNC (Öst) koalition → Abubakar Tafawa Balewa statsminister.
• 1 okt 1960: Självständighet – men drottning fortfarande statschef, Privy Council slutgiltig överklagande, försvarsavtal med UK.
• 1963: Republik – Nnamdi Azikiwe president, full suveränitet.

Varför Storbritannien lämnade (Inte "viljest")

1. Globalt press: FN-avkolonialiseringsresolution (1960), USA anti-kolonial ställning, Suez-förnedring (1956).
2. Kostnad: Imperiet oerbjudligt efter WWII.
3. Nationalistisk momentum: Strejker (1945 generalstrejk), protester, politisk sofistikering.
4. Kalla kriget: Rädsla för sovjetiskt inflytande i vakuum.
5. Hanterad avsteg: Storbritannien formade federalism, behöll militära/ekonomiska band (Sterling Area, försvarsavtal).

Jämförande

Ghana (1957) – smidigare. Kenya (1963) – Mau Mau-krig. Algeriet (1962) – brutal krig. Nigeria: förhandlad federalism med inbyggda sprickor. Inte "viljest." Medgiven.