Kunde slavar bli medborgare i Aten och Rom?

I det antika Aten var medborgarskap ett privilegium förbehållet en liten minoritet av befolkningen. För att vara medborgare måste man vara en fri, vuxen man, född av atenska föräldrar. Slavar, utlänningar och kvinnor hade inte medborgarskapsrättigheter.

Det fanns dock några undantag från denna regel. I sällsynta fall kunde slavar som utmärkt sig på något sätt få medborgarskap. Till exempel kan en slav som räddade livet på en medborgare ges denna ära. Dessutom kunde utlänningar som hade bott i Aten under lång tid och som gjort en betydande insats för staden beviljas medborgarskap.

Rom

Under den romerska republikens tidiga dagar var medborgarskapet också begränsat till en liten grupp människor. Men med tiden utvidgades medborgarskapet gradvis till allt fler. Slavar, utlänningar och kvinnor kunde alla så småningom bli medborgare, även om det ofta var en svår process.

För att bli romersk medborgare måste en slav först befrias från slaveriet eller befrias från slaveriet. Detta kan göras av slavens ägare eller av en regeringstjänsteman. När den tidigare slaven väl hade blivit frigiven skulle den bli en frigiven. Frigivna hade många av samma rättigheter som romerska medborgare, men de kunde inte rösta eller inneha ämbeten.

Efter en viss tid kunde frigivna ansöka om fullt romerskt medborgarskap. Denna process var känd som naturalisering. För att bli naturaliserad måste en frigiven uppfylla en rad krav, bland annat att ha en god karaktär och vara ekonomiskt stabil. Om den frigivne uppfyllde alla kraven skulle han få fullt romerskt medborgarskap.

Processen att bli romersk medborgare kunde vara lång och svår, men det var det värt för många slavar och frigivna. Romerskt medborgarskap gav dem rätt att rösta, inneha ämbeten, äga egendom och ärva pengar. Det gav dem också rätt att bo i Rom och resa i hela det romerska riket.