Hur herskare valdes i européisk historia

Européisk historia visar olika metoder för att utse herskare, utvecklade över epoker och regioner:

1. Arvet efterföljd: Mest vanlig – kronan gick till äldste son (primogenitur) eller närmaste manliga anförvant (agnatisk senioritet).
2. Val av adliga/valmän: Tysk-romerske kejsare utvaldes av kurfurster; Polsk-Litauiska kungar utvaldes av adeln (szlachta).
3. Folkomröstning / Forsamling: Italienska stadsstater (Venedig, Florens), Nederländska republiken – härskare utvalda av råd eller medborgarorgan.
4. Erobring / Militärmakt: Makt tagits genom invasion eller statskupp (t.ex. Wilhelm Erobraren, Napoleon).
5. Guds nåd: Monarker hävdade att deras makt kom från Gud, inte folket (medeltida/tidig modern doktrin).
6. Statskupp / Revolution: Överkast av befintligt régime (t.ex. 1688 Härliga revolutionen, 1789 Franska revolutionen).
7. Utnämning av föregångare: Monark namner efterträdare (t.ex. romerska adoptivkejsare, vissa tidiga medeltida kungar).
8. Dynastiskt äktenskap / Diplomati: Föreningar sammanfogade anspråk (t.ex. Habsburgare, Ferdinand och Isabella).

Metoden berodde på historisk kontext, maktstrukturer och gällande legitimiteitsnormer.