Indiska oceanens handel, 650–1750 e.Kr.: Tre epoker

Ett årtusende av sjöhandelns evolution

Nyckelaktörer: Arabiska/persiska handlare (från Abbasidkalifatet), indiska (Gujarati, Coromandel), kinesiska (Tang/Song).
Varor: Kryddor (peppar, kanel), textilier (indisk bomull, kinesisk siden), keramik, glas, ädelmetaller.
Navar: Siraf, Basra (Persiska viken); Malabarkustens hamnar (Calicut, Quilon); Guangzhou (Kina).
Dynamik: Islam enar kommersiell lag (Sharia-domstolar, kreditinstrument suftaja, hawala). Monsunmästerskap möjliggör pålitlig schemaläggning. Srivijaya (Sumatra) kontrollerar Malakka-sundet flaskhals.

Kina vänder inåt (Song sjöteknik når topp, sedan Ming-restriktioner).
Chola-dynastin (Sydindien) projicera sjömakt, rånar Srivijaya (1025), öppnar utrymme för nya sydostasiatiska stater.
Majapahit (Java), Malakka-sultanatet (1400+) dominera sundshandel.
Swahili-städer (Kilwa, Mombasa, Sofala) blomstrar på guld/elfenben/slav-export från Zimbabwe-plattan.
Konkurrens: Kinesiska, indiska, arabiska, sydostasiatiska flottor tävlar – ingen enda hegemon.

Portugiser (1498) → Holländare (VOC, 1602) → Engelsmän (EIC, 1600) → Fransmän etablerar beväpnade fabriker, fort, monopolkontrakt (cartaz-system).
Europeisk efterfrågan efter peppar, nejlikor, muskot, te, textilier, siden ökar.
Silverflöden (Potosí → Manila → Kina) smörjer handel; Kina blir silver-sänka.
Slavhandel expanderar: Östafrikanska fångar till Mellanöstern, Indien, Indonesiska plantager.
Nedgång av inhemska nätverk: Vid 1750 överskuggar atlantiska systemet (triangulär handel) Indiska oceanen som Europas primära kommersiella teater; asiatiska handlare marginaliseras eller koopteras.

Indiska oceanen förblev vital, men dess autonoma asiatiskt centrerade handel gav vika för europeiskt dominierat, globalt integrerat kapitalism.