Teori om landbroar i Filippinerna?

Begreppet landbroar är viktigt för att förstå fördelningen och utvecklingen av arter i den filippinska skärgården. Filippinerna ligger vid korsningen av två stora biogeografiska regioner:Indomalayan och Wallacea/Australasiska regionerna. Indomalayan-regionen omfattar Sydostasien och den indiska subkontinenten, medan Wallacea/Australasiska regionen omfattar öarna i den malaysiska skärgården och Australien.

Separationen av de Indomalayan och Wallacea/Australasiska regionerna förklaras generellt i termer av två viktiga biogeografiska linjer:Wallace Line och Weber Line. Wallace Line, som föreslogs av den brittiske naturforskaren Alfred Russel Wallace i slutet av 1800-talet, är en faunagräns som går genom den malaysiska skärgården och separerar de Indomalayan och Australasiska regionerna baserat på fördelningen av ryggradsdjur, särskilt fåglar och däggdjur.

Wallace Line ligger öster om öarna Borneo, Bali och Lombok och väster om öarna Sulawesi och Moluckerna. Denna linje markerar gränsen där faunan i regionen Indomalayan plötsligt övergår till faunan i den australiska regionen. Till exempel finns orangutangen och tigern endast i områden väster om Wallace Line, medan pungdjur och vissa fågelgrupper som kakaduorna finns främst öster om denna linje.

Å andra sidan går Weberlinjen, som föreslagits av den holländska marinzoologen Max Carl Wilhelm Weber, genom de östra indonesiska öarna Sulawesi och Halmahera. Weberlinjen är mer fokuserad på distributionen av vattenlevande organismer, särskilt marina fiskar och ryggradslösa djur, som fungerar som en uppdelning mellan Indomalayan och Wallacea/Australasiska marina biotas.

Landbroar under Pleistocena istider

Begreppet landbroar kommer till spel under Pleistocene istider, som kännetecknas av perioder med dramatiska klimatfluktuationer. Under dessa perioder exponerade sänkningen av havsnivån vidsträckta landområden, som förbinder öar som tidigare var åtskilda av vatten. Dessa landbroar möjliggjorde utbyte av flora och fauna mellan den filippinska skärgården och dess närliggande regioner.

Till exempel, under det senaste glaciala maximumet (LGM) som inträffade för cirka 21 000 år sedan, var havsnivåerna cirka 120 till 135 meter lägre än dagens nivåer. Denna exponering av Sunda-hyllan kopplade Filippinerna till Asiens fastland, vilket möjliggjorde migration av Indomalayan-arter till skärgården. Det tillät också migration av människor till Filippinerna, vilket ledde till bosättningen av olika etniska grupper i regionen.

Dessa landbroar hade betydande inverkan på utbredningen av arter i Filippinerna. Till exempel tros förekomsten av stora växtätande däggdjur som Stegodon (en släkting till elefanten) och noshörningen i Filippinerna vara resultatet av migrationer som inträffade under LGM när de filippinska öarna var kopplade till det asiatiska fastlandet.

Med tiden, när havsnivån steg igen, sänktes dessa landbroar, och öarna skildes åt igen. Detta resulterade i isolering av arter och möjliggjorde utvecklingen av unika och distinkta linjer inom den filippinska skärgården.

Sammanfattningsvis spelar teorin om landbroar en viktig roll för att förstå Filippinernas biologiska mångfald, eftersom dessa landbroar underlättade utbytet av arter mellan den filippinska skärgården och dess närliggande regioner under perioder med sänkta havsnivåer. Wallace Line och Weber Line är kritiska biogeografiska begrepp som hjälper till att förklara fördelningen av arter och regionens evolutionära historia.