När Rom blev Italiens huvudstad (1871): Påvens svar

När Rom förklarades till huvudstad för det nyligen enadekungadömet Italien år 1871, vägrade påven Pius IX att erkänna den italienska statens suveränitet över staden. Kyrkans svar definierade kyrko–statsrelationer i 58 år.

Påvens ståndpunkt

• Självutropad "fånge i Vatikaten" — vägrade att lämna Vatikanens territorium
• Avvisade Lag om Garantier (1871) — Italiens erbjudande av påvliga hedersar, pension, exterritorialitet för Vatikanen/Lateran/Castel Gandolfo
• Förbjöd katoliker att delta i italienska nationella val (non expedit)
• Bannlyste kungen Viktor Emanuel II och regeringsbeamte inblandade i Roms intag

Den romerska frågan

Denna standoff — den "romerska frågan" — varade tills Lateranfördraget (11 februari 1929) mellan Heliga stolen (påve Pius XI) och Mussolinis Italien. Fördraget:

• Erkände Vatikanstaten som suverän (44 hektar)
• Beviljade ekonomisk kompensation (750 miljoner lire + obligationer) för förlorade kyrkostater
• Etablerade katolicism som statsreligion (modifierat 1984)
• Definierade kyrko–statsgränser

Historisk betydelse

Pius IX:s vägran förvandlade påvedömet från en territoriell makt (kyrkostater, 75 000 km², 3 miljoner invånare) till en andlig suveränitet — en unik icke-territoriell (därefter mikroterritoriell) aktör i folkrätten. "Fången"-ställningen mobiliserade katolsk lojalitet världen över men förlorade temporalt inflytande i Italien i generationer.