Typer av stadsutbredning (Urban Sprawl)

Miljöskyddsbyrån (EPA) definierar stadsutbredning som ett tillväxtmönster som sker opplanerat och ad hoc. Termen kan också beskriva ett område i övergång från landsbygdsanvändning till urban användning. Det finns flera typer av stadsutbredning, och de underliggande problemen är ofta transportberoende och miljöeffekter.

Hoppande utveckling (Leapfrog Development)

Detta inträffar när utvecklare "hoppar över" stora oexploaterade ytor (mark eller skog) mellan två bebyggda områden. Orsaken kan vara zonlagar. Problemet: transport mellan de två områdena blir bilberoende istället för att gå eller cykla.

Kommunell räckviddsutveckling (Commercial Strip Development)

Kommunella utbyggnader lockar ut människor från stadskärnan, vilket kräver fler vägar. Resultatet blir ofta fastfoodkedjor, stora varuhus och bensinstationer längs utgångsvägarna. Följder: ökad trafik, luftföroreningar och förstöring av naturområden.

Lågdensitetsbostadsområden (Low-Density Residential Areas)

Förortsbebyggelse med stora tomtar är typiskt. Till skillnad från städerna där hus har liten eller ingen trädgård, tar förorter stor yta. Invånare tvingas ofta köra överallt, vilket ökar utsläppen. Förortsboende kan minska sin miljöpåverkan genom att cykla, gå och plantera träd.

Enkelanvändningsutveckling (Single Use Development)

Zonlagar separerar markanvändning: ett område får bara användas för t.ex. handel eller bostäder. Detta hindrar människor från att bo nära arbetsplatser och butiker. Enkelzoning uppmuntrar också hoppande utveckling, eftersom utvecklare inte kan bygga vidare om angränsande mark har annan zon.